..

något som jag har sett fram emot i evigheter
känns just nu som det jobbigaste någonsin

-

"You're not sopose to look back, you're sopose to keep going."


sånt som aldrig borde få hända men ändå händer

En tjej på tumblr skrev detta till mig en gång. Det var ganska längesen men jag hittade texten precis på datorn. Hon har så rätt och uttrycker sig så himla bra:


If people really knew what they do to the people they bully they wouldn't do it. It doesn't just hurt the people's self esteem and ruins their reputation and makes it hard for those people to find friends it affects them even more. For bullied people its hard to trust people ever again and to be open to new people. Some people never earn their self respect back and will always live in this position. It is so much effort to get out of this bullied person situation. People who were never bullied will never understand this and can't support those people because they just don't know how it feels.


Hennes tumblr: -acraea.tumblr.com



Jag vill vara någon annan.

Jag vill vara någon annan
Men det går ju inte
Det finns inget mer irriterande
Och självinsiktsdödande än det

Mars 1, 2012

Jag är trött på att göra saker som jag inte vill göra
Jag vill bestämma själv och slippa allt som inte betyder någonting för mig
Ge mig frihet.

Feb. 15, 2012

Sönderbitna naglar. Trasiga nagelband och torra händer. Tidigare var mina
naglar alltid noggrant målade med starka färger. De skulle sprida glädje. Men
inte nu. Nu är de fula. Allt är fult. Jag tycker om fina händer. Han hade fina
händer. Det hade jag med.

Trasligt hår utspritt över kudden. Kudden som är fortmat som ett hjärta ligger
på andra sidan rummet. Allt som symboliserar kärlek borde inte få existera.
Allt som påminner om honom borde dö. För påminnelserna skär som knivar i magen.

hopp om blå himmel

"Allt var som i en dimma igen."


"Det behövs inte mycket för att jag skulle börja gråta."


"I skolan pratar jag knappt med någon, hemma pratar jag knappt med någon."


"Mamma har börjat märka att jag är ledsen eller vad jag nu är."

 

För två år sedan var jag ledsen och utstött. Jag hittade en gammal skrivbok idag som jag skrivit i under de åren. Det var ganska läskigt att läsa då jag faktiskt inte riktigt kommer ihåg hur det var. Jag kommer ihåg att jag var ledsen, men kanske inte så ledsen. Jag har alltid tyckt om att skriva och jag beskrev de känslor jag hade, eller den känslan jag hade. Jag var nog inte bara ledsen utan rädd också. Rädd för hur det skulle bli sen, när jag väl tagit mig ur dimman, om jag skulle ta mig ur dimman. Jag hade inte behövt vara rädd för det blev inte så hemskt, jag klarade det. Jag var nog starkare än jag trodde. För jag klarade det. Jag mår bra nu.


RSS 2.0